En stadsråttas fördomar

Jag o systeryster var ute och körde bil. Vi skulle till Sixten och köpa hundben när jag kläckte ur mig det där som nästan blivit ett stående skämt hemma hos oss:

- När man bor på landet måste man äta rejäl mat! Du vet, man kan inte hålla på o tramsa runt med en massa thaikäk då inte!

- Jahaaaa? sade min systeryster lite förvirrat.

- Nej men vet du, korv o potatismos, det är det man äter på landet!

Och visst har jag fördomar mot att bo på landet. Ungefär som jag tror att Smålänningar är snåla och att norrmän alltid är käcka. Förutom det med rejäl mat så:



- måste man alltid ha en massa käk hemma på landet (nån slags överlevnadsplan, jag vet inte riktigt varför jag ska ha det, men jag är väl rädd och fastna där, ni vet bakom en enorm snöhög efter ett enormt snöoväder eller något)

- strömmen går lite titt som tätt så man måste ha en massa ljus hemma (och mat förstås!)

- på landet ringer man inte innan man kommer o hälsar på, man bara hälsar på

- o så dricker man mycket kaffe

- och det är inte så noga med tider heller, det är inte ens säkert att alla kan klockan eller ens har en klocka på landet (detta vet jag är sant, även om det var länge sen och väldigt långt ute på den finska landsbygden som min morbror fastnade med lastbilen (tror jag, men han fastnade iaf pga ett snöoväder!) och fick sova över hos ett gammalt par och frågade om de kunde ställa väckarklockan åt honom att ringa, och de svarade att de inte hade någon klocka, men det kanske inte hör till normen iofs. Jag får fundera på det)

- och så är alla så där hurtiga på landet, och glada. Det kan förstås bero på att det inte är så noga med tider = mindre stress

- alla på landet jagar (förutom jag). Jagar de inte har de iaf jägarexamen o iaf ett vapen nånstans

- alla på landet har djur (katter, hundar, hästar, får, kossor)

- på vintern tar alla på landet skotern o åker o grillar korv på någon lämplig holme

En förvarning åt han som skulle bli min sambo

Det var helt i början. Det var den där tiden när man fortfarande lärde känna varann. Vi var på väg hem till mig, pratade om hundar och konstaterade att jakthundar och vinthundar kanske ändå hade ganska mycket gemensamt. Men att jag inte ville ha en stövare och han ville definitivt inte ha en afghan-hund. När han kläcker ur sig:
- Men det är fint och bo på landet, där vill jag bo! Du vet, ett eget hus på landet!
Oh shit tänkte jag, jag måste snabbt ta ner han på jorden!

- Joo, började jag, landet är fint. Jag kan tänka mig och bo på landet!
- Kan du? sade han och såg lite överraskad ut.

- Jo, sade jag bestämt, Grankullen är ju fint!