Jag hade blivit husägare igår. Alltså bybo. Relativt ny bybo kan man ju tycka, inte ens ett dygn hade gått när jag träffade en annan bybo. En sån där som bott där i säkert 20 år. Och känner alla. Precis som alla andra känner alla i byn.
- Jahaaa så ni har köpt hus i Kukkola?
- Joooo...
- Jaaa, du vet *och så ett namn jag glömt*
- Eeeh nääää jag tror inte jag vet vem det är...
- Jo men du vet! Han bor där o där o där!
- Ehh.... mjoooo......
När han hade förklarat tre olika vägar till denna bybo nickade jag bara o sade "Jahaaa deeet huset jaaa!" fast jag inte hade någon aning om vilket hus han mena. Jag ville ju inte framstå som extremt trög eller så. Och så fortsatte han. Berättade historier om andra bybor som jag inte hade någon aning om vilka de var. Men jag nickade o log. Lite dum kände man ju sig, men man vill ju inte framtå som dum ;-)
torsdag 4 december 2008
Det bästa med fördomar är ju att få dem bekräftade ;)
Några dagar innan vi skulle flytta in åkte vi ut till huset tillsammans med min mamma och min kära syrra. Fredde donade på i bastun och vi började städa inför inflyttningen. Mitt i allt skriker syrran till mig med panik i rösten "Det kommer en tant Irina!!"
VAA?! Jag känner ju inga tanter!! Så vi rusa alla tre till vardagsrumsfönstret för att glo på tanten. "Vet du vem det är?" frågade syrran. "Nää-ää aldrig sett människan förut!"
Nå tanten hon kom in (utan o knacka, jag stod baki ytterdörren o ba "ska jag öppna eller ska jag vänta tills hon öppnat syrr?!Men va knäppt om hon öppnar o så står vi alla här i hallen!!" o så rusa vi i samlad trupp tillbaka till vardagsrummet) och började prata finska med mig, först skulle hon önska oss välkomna till byn, sen började hon förklara snöskottning åt mig. Man skulle ringa än den ena och sen skulle man ringa en annan gubbe och en tredje hade problem med hjärtat. Där stod vi, två stadsråttor (mamma hade återgått till städandet) och nickade allt vi orkade och försökte lägga namnen på minnet. Nickandet började påminna om det frenetiska nickandet vi "fruar" ägnade oss åt när vi var på rundtur i en verkstad i Sandvik, men det är en annan historia. Ivf, sent omsider dök Fredde upp, han hade hört att ett kackel uppifrån, och rik som han är på erfarenheter där jag börjar kackla med vilt främmande människor på stan, så tänkte han att "bäst jag går upp o kollar vem hon terroriserar nu med sitt kackel". Men tyvärr för honom så var det ju inte jag som kackla denna gång utan tanten som oväntat dök upp på vår gård. :-) Tji fick han och sen fick han lyssna på en massa finska kackel...:" Jaaaaaa...onkos se Freeeedricki joka on ostanu tämän mutta voooi voi ku kiva! Nå sittehän, kyllähän Freeedricki tietää että kelle soittaa siit ploogamisesta!" O så var det Fredds tur o nicka o se oförstående ut......... :-)
Jag vill passa på o tacka min underbara mamma som hjälpte till sååå mycket under vår flytt och min kääära syrra för all hjälp med flytten och städandet och det kreativa tänket och alla "men ifall att" och "men tänk om". Ni är guld värda och er kan man alltid lita på!
Några dagar innan vi skulle flytta in åkte vi ut till huset tillsammans med min mamma och min kära syrra. Fredde donade på i bastun och vi började städa inför inflyttningen. Mitt i allt skriker syrran till mig med panik i rösten "Det kommer en tant Irina!!"
VAA?! Jag känner ju inga tanter!! Så vi rusa alla tre till vardagsrumsfönstret för att glo på tanten. "Vet du vem det är?" frågade syrran. "Nää-ää aldrig sett människan förut!"
Nå tanten hon kom in (utan o knacka, jag stod baki ytterdörren o ba "ska jag öppna eller ska jag vänta tills hon öppnat syrr?!Men va knäppt om hon öppnar o så står vi alla här i hallen!!" o så rusa vi i samlad trupp tillbaka till vardagsrummet) och började prata finska med mig, först skulle hon önska oss välkomna till byn, sen började hon förklara snöskottning åt mig. Man skulle ringa än den ena och sen skulle man ringa en annan gubbe och en tredje hade problem med hjärtat. Där stod vi, två stadsråttor (mamma hade återgått till städandet) och nickade allt vi orkade och försökte lägga namnen på minnet. Nickandet började påminna om det frenetiska nickandet vi "fruar" ägnade oss åt när vi var på rundtur i en verkstad i Sandvik, men det är en annan historia. Ivf, sent omsider dök Fredde upp, han hade hört att ett kackel uppifrån, och rik som han är på erfarenheter där jag börjar kackla med vilt främmande människor på stan, så tänkte han att "bäst jag går upp o kollar vem hon terroriserar nu med sitt kackel". Men tyvärr för honom så var det ju inte jag som kackla denna gång utan tanten som oväntat dök upp på vår gård. :-) Tji fick han och sen fick han lyssna på en massa finska kackel...:" Jaaaaaa...onkos se Freeeedricki joka on ostanu tämän mutta voooi voi ku kiva! Nå sittehän, kyllähän Freeedricki tietää että kelle soittaa siit ploogamisesta!" O så var det Fredds tur o nicka o se oförstående ut......... :-)
Jag vill passa på o tacka min underbara mamma som hjälpte till sååå mycket under vår flytt och min kääära syrra för all hjälp med flytten och städandet och det kreativa tänket och alla "men ifall att" och "men tänk om". Ni är guld värda och er kan man alltid lita på!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)