Knappt torr bakom öronen

Jag hade blivit husägare igår. Alltså bybo. Relativt ny bybo kan man ju tycka, inte ens ett dygn hade gått när jag träffade en annan bybo. En sån där som bott där i säkert 20 år. Och känner alla. Precis som alla andra känner alla i byn.

- Jahaaa så ni har köpt hus i Kukkola?

- Joooo...

- Jaaa, du vet *och så ett namn jag glömt*

- Eeeh nääää jag tror inte jag vet vem det är...

- Jo men du vet! Han bor där o där o där!

- Ehh.... mjoooo......
När han hade förklarat tre olika vägar till denna bybo nickade jag bara o sade "Jahaaa deeet huset jaaa!" fast jag inte hade någon aning om vilket hus han mena. Jag ville ju inte framstå som extremt trög eller så. Och så fortsatte han. Berättade historier om andra bybor som jag inte hade någon aning om vilka de var. Men jag nickade o log. Lite dum kände man ju sig, men man vill ju inte framtå som dum ;-)

Det bästa med fördomar är ju att få dem bekräftade ;)

Några dagar innan vi skulle flytta in åkte vi ut till huset tillsammans med min mamma och min kära syrra. Fredde donade på i bastun och vi började städa inför inflyttningen. Mitt i allt skriker syrran till mig med panik i rösten "Det kommer en tant Irina!!"
VAA?! Jag känner ju inga tanter!! Så vi rusa alla tre till vardagsrumsfönstret för att glo på tanten. "Vet du vem det är?" frågade syrran. "Nää-ää aldrig sett människan förut!"
Nå tanten hon kom in (utan o knacka, jag stod baki ytterdörren o ba "ska jag öppna eller ska jag vänta tills hon öppnat syrr?!Men va knäppt om hon öppnar o så står vi alla här i hallen!!" o så rusa vi i samlad trupp tillbaka till vardagsrummet) och började prata finska med mig, först skulle hon önska oss välkomna till byn, sen började hon förklara snöskottning åt mig. Man skulle ringa än den ena och sen skulle man ringa en annan gubbe och en tredje hade problem med hjärtat. Där stod vi, två stadsråttor (mamma hade återgått till städandet) och nickade allt vi orkade och försökte lägga namnen på minnet. Nickandet började påminna om det frenetiska nickandet vi "fruar" ägnade oss åt när vi var på rundtur i en verkstad i Sandvik, men det är en annan historia. Ivf, sent omsider dök Fredde upp, han hade hört att ett kackel uppifrån, och rik som han är på erfarenheter där jag börjar kackla med vilt främmande människor på stan, så tänkte han att "bäst jag går upp o kollar vem hon terroriserar nu med sitt kackel". Men tyvärr för honom så var det ju inte jag som kackla denna gång utan tanten som oväntat dök upp på vår gård. :-) Tji fick han och sen fick han lyssna på en massa finska kackel...:" Jaaaaaa...onkos se Freeeedricki joka on ostanu tämän mutta voooi voi ku kiva! Nå sittehän, kyllähän Freeedricki tietää että kelle soittaa siit ploogamisesta!" O så var det Fredds tur o nicka o se oförstående ut......... :-)

Jag vill passa på o tacka min underbara mamma som hjälpte till sååå mycket under vår flytt och min kääära syrra för all hjälp med flytten och städandet och det kreativa tänket och alla "men ifall att" och "men tänk om". Ni är guld värda och er kan man alltid lita på!

Imorgon för vi alla möbler till huset och sen är det klart. Lägenheten ser inte ut som ett hem längre, gardinerna och mattorna är sedan länge tillbaka i huset. Sedan vet jag inte när vi får telefon eller internet eller ens postgång där borta. Något som jag som stadsbo fått slängd i ansiktet x antal ggr sen vi köpte huset är "så funkar det på landet" och tydligen är det så att om man är från stan och någon säger de magiska orden "så funkar det på landet" då har stadsråttan inget o komma med nånmer. End of discussion. Bara så ni vet. Konstigt tycker jag. Trött, sliten&småsur. Hejdå!

En stadsråttas fördomar

Jag o systeryster var ute och körde bil. Vi skulle till Sixten och köpa hundben när jag kläckte ur mig det där som nästan blivit ett stående skämt hemma hos oss:

- När man bor på landet måste man äta rejäl mat! Du vet, man kan inte hålla på o tramsa runt med en massa thaikäk då inte!

- Jahaaaa? sade min systeryster lite förvirrat.

- Nej men vet du, korv o potatismos, det är det man äter på landet!

Och visst har jag fördomar mot att bo på landet. Ungefär som jag tror att Smålänningar är snåla och att norrmän alltid är käcka. Förutom det med rejäl mat så:



- måste man alltid ha en massa käk hemma på landet (nån slags överlevnadsplan, jag vet inte riktigt varför jag ska ha det, men jag är väl rädd och fastna där, ni vet bakom en enorm snöhög efter ett enormt snöoväder eller något)

- strömmen går lite titt som tätt så man måste ha en massa ljus hemma (och mat förstås!)

- på landet ringer man inte innan man kommer o hälsar på, man bara hälsar på

- o så dricker man mycket kaffe

- och det är inte så noga med tider heller, det är inte ens säkert att alla kan klockan eller ens har en klocka på landet (detta vet jag är sant, även om det var länge sen och väldigt långt ute på den finska landsbygden som min morbror fastnade med lastbilen (tror jag, men han fastnade iaf pga ett snöoväder!) och fick sova över hos ett gammalt par och frågade om de kunde ställa väckarklockan åt honom att ringa, och de svarade att de inte hade någon klocka, men det kanske inte hör till normen iofs. Jag får fundera på det)

- och så är alla så där hurtiga på landet, och glada. Det kan förstås bero på att det inte är så noga med tider = mindre stress

- alla på landet jagar (förutom jag). Jagar de inte har de iaf jägarexamen o iaf ett vapen nånstans

- alla på landet har djur (katter, hundar, hästar, får, kossor)

- på vintern tar alla på landet skotern o åker o grillar korv på någon lämplig holme

En förvarning åt han som skulle bli min sambo

Det var helt i början. Det var den där tiden när man fortfarande lärde känna varann. Vi var på väg hem till mig, pratade om hundar och konstaterade att jakthundar och vinthundar kanske ändå hade ganska mycket gemensamt. Men att jag inte ville ha en stövare och han ville definitivt inte ha en afghan-hund. När han kläcker ur sig:
- Men det är fint och bo på landet, där vill jag bo! Du vet, ett eget hus på landet!
Oh shit tänkte jag, jag måste snabbt ta ner han på jorden!

- Joo, började jag, landet är fint. Jag kan tänka mig och bo på landet!
- Kan du? sade han och såg lite överraskad ut.

- Jo, sade jag bestämt, Grankullen är ju fint!